7 år
Tiden går snabbt.
Det är nästan skrämmande.
Vad blir det av oss egentligen ?
Av mig hade det nog inte blivit så mycket av
den där 2 januari för 7 år sedan, om det inte hade
varit för min ängel som var på sin vakt.
Så sa iallafall läkarna, så nu vet jag att jag allt har en liten skyddsängel
över min högra axel. Eller vänstra.
Men vad gör det för skillnad? Huvudsaken är ju att han fungerar. Eller hon.
Vad jag vill säga med detta vet jag inte.
Jag vet bara att det gör ont.
Många förstår inte det, de säger "du överlevde ju".
Gjorde jag verkligen det?
På ett sätt, ja.
På ett annat sätt, nej.
Jag kommer aldrig bli helt återställd.
Aldrig kunna kalla mig "normal", om något sådant utryck nu existerar.
Varje dag blir jag ständigt påmind och det kommer jag alltid bli.
Vare sig jag vill eller inte.
